Äntligen har jag lyckats ta mig ut ur mitt rum. Ut ur sängen och ut i världen. Och det känns faktiskt bra. Så jävla bra!

Det var lite kämpigt i början att ta på sig någorlunda snygga kläder, fixa håret och ta på mig mitt ansikte, för att sedan ta bussen in till stan. Men det gick och det var värt det. Mötte upp Annelie och Carro på Knutpunkten och allting bara flöt på därifrån. Vi gick till Espresso House och köpte varsin frapino och gick sedan vidare till gröningen och satte oss där. Och vi pratade och pratade. Vi hade så mycket att prata om. Det kändes precis som förr. Alltså, det var bara en månad sen vi tog studenten, men det känns som en evighet sedan. Vi har inte setts sedan dess och det ska det bli ändring på! Till hösten börjar Annelie på Lunds universitet och Carro sticker till Sydafrika. Jag berättade om min lilla livskris och de var så stöttande och peppade verkligen mig inför vad som komma skall. Det är OK att inte veta vad jag vill göra. Det är OK att ta fel vägar för att hitta den rätta. Pratade om lite vad jag har tänkt mig och de tyckte det lät som bra idéer. Jag ska bara våga göra det. Men det finns ju alltid ett problem – pengar. Men de sa att skita i pengarna och bara göra det. Ta dagen som den kommer. Carpe Diem.

Det var så mysigt att träffa er igen, tjejer! Vi ska göra om det snart. Vi ska ut i helgen och göra stan osäker. Ser riktigt fram emot det och ska fylla mig själv med positiv energi till dess. Skriva ner alla mina tankar och hitta en väg som förhoppningsvis leder till den rätta vägen. Fram till fredag ska jag ha kommit fram till något. Bra, då har jag tre dagar på mig. Känns bra att äntligen se lite ljus i slutet av tunneln.