Det kom som en chock, eller ja, inte riktigt som en chock, men nästan. Jag fick reda på igår att min livskompis har gått bort – vår katt Smulan. Hon hade haft cancer i några månader och det fanns inte så mycket som veterinären kunde göra. Jag har vetat det här länge, men ingenting förberedde mig inför den här dagen. Åh, Smulan, min underbara lilla katt. Hur ska vardagen se ut utan dig? Mina småsyskon pratar redan om att skaffa en ny katt, eller två. Hur kan de tänka på det nu när Smulan precis försvunnit ur vår familj? Jag vet att de bara är 7 och 5 år gamla, de har inte växt upp med Smulan på samma sätt som jag har. Men ändå. Ändå! Vidriga små ungar.

Trots att du är borta från denna värld så kvittrar fåglarna och solen skiner nu när jag sitter i mitt rum och sörjer dig. Skippade till och med träningen idag, som jag annars så religiöst går på, för att bara vara hemma och sörja. Jag har tittat på bilder och videos på dig hela dagen och lyssnat på musik för att lugna mig själv. Jag kan inte sluta tänka på dig. Min underbara lilla katt. Ingen annan katt kommer nånsin kunna ersätta dig. Hur mycket mina syskon än tjatar om en ny katt så vet jag att mamma och Thomas kommer att vänta med att skaffa en ny. De förstår min sorg, de delar den med mig.

Smulan, jag kommer aldrig att glömma dig. Vi ses i Nangijala!

 

smulan

 

En av de sista bilderna jag tog på dig medan du fortfarande var frisk och kunde vara ute i det fria utan att ha ont. Hoppas du har det bättre var du än är, min älskade lilla vän <3